The Rolling Stones släppte sitt 25:e studioalbum ”Foreign Tongues” den 10 juli 2026 via Polydor/Universal Music. Fjorton spår, varav tolv nya originallåtar och två covers: Amy Winehouse ”You Know I’m No Good” och Chuck Berrys ”Beautiful Delilah”, som får avsluta skivan. Inspelningen gjordes på Metropolis Studios i västra London på mindre än en månad, med Andrew Watt som producent för andra gången i rad. Mick Jagger var 83 år vid släppet.
Två covers som spänner över sextio års skivsamling
Valet av covers är det mest talande på albumet. Chuck Berry är bandets urkälla. ”Beautiful Delilah” fanns med redan på det brittiska debutalbumet 1964 och att plocka upp samma låt igen sextio år senare är inte nostalgi utan ett sätt att stänga en cirkel. Berrys riff var det Keith Richards byggde sitt spelsätt på och den tolkningen har egentligen aldrig lämnat bandet.
Amy Winehouse-covern är det oväntade. ”You Know I’m No Good” kom 2006 på ”Back to Black”, ett album som byggde på samma sextiotalssoul och R&B som Stones själva plundrade fyrtio år tidigare. Att Jagger sjunger en text skriven av en kvinna som dog 27 år gammal, om otrohet och självförakt, är en märklig konstruktion på papperet. Det fungerar för att låten aldrig var någon pastisch. Winehouse skrev inom samma tradition, bara några generationer senare och basgången i originalet ligger nära det Stones gjorde på ”Some Girls”.
Lyssnar du på de två spåren i följd, som albumets sista tredjedel lägger upp dem, hör du hela bandets referensvärld komprimerad. En låt de kunde ha spelat 1963 och en de inte kunde ha hört förrän 2006 men som pekar tillbaka mot samma Chicagoblues och Motown.
Rough and Twisted släpptes först under falskt namn
Öppningsspåret hade ett eget liv innan albumet. ”Rough and Twisted” gavs ut som limiterad white label-vinyl under pseudonymen The Cockroaches och skivan blev ett samlarobjekt innan bandets namn sattes på den. Knepet är inte nytt i branschen men det säger något om hur ett band med sextio års katalog kan testa material utan att hela apparaten sätter igång.
Låtlistan i övrigt rör sig mellan riffbaserad rock och det bandet gjort bäst sedan sjuttiotalet, mid-tempolåtar med gospelklang. ”Jealous Lover” släpptes som singel och har Steve Winwood på Fender Rhodes, vilket ger den en textur som ligger närmare ”Sticky Fingers” än ”Hackney Diamonds”. Paul McCartney spelar bas på ”Covered in you”. Han gjorde samma sak på ”Bite My Head Off” på förra albumet och det har blivit något av en återkommande gäst-signatur.
Andrew Watt har blivit bandets ljudarkitekt
Att Watt fick uppdraget igen är den viktigaste tekniska nyheten. Han producerade ”Hackney Diamonds” 2023, ett album som toppade listor världen över, nådde multi-platina och gav Grammy. Watt är född 1990 och har jobbat med Post Malone och Ozzy Osbourne och hans metod är att spela in bandet snabbt och tätt i stället för att bygga lager.
Det förklarar tidsramen. Mindre än en månad i studio för fjorton spår är extremt kort för ett band i den här storleken men det är exakt hur Stones arbetade under sin bästa period. Övrig besättning är den etablerade: Darryl Jones på bas, Matt Clifford på keyboard, Steve Jordan på trummor efter Charlie Watts.
Det som gör ”Foreign Tongues” mer intressant än ett sent katalogtillskott är att bandet nu släppt två album på under tre år, efter att ha gått arton år mellan ”A Bigger Bang” och ”Hackney Diamonds”. AP noterade i sin recension att Jaggers röst håller på ett sätt som inte var självklart. Det är också där det händer något: takten tyder på att Watt-samarbetet fungerar som en arbetsmetod, inte som en engångsräddning.
Sena album av gamla band är sällan så här hela
Få band i rockhistorien har levererat sammanhängande skivor efter sextio år. Jämförelsematerialet är tunt och det som finns handlar oftast om enstaka bra låtar omgivna av utfyllnad. ”Foreign Tongues” undviker det genom att vara kort och genom att inte försöka låta samtida.
Bandets egen historia började med coveralbum. Att det 25:e slutar med Chuck Berry är inte en slump och att Amy Winehouse får plats mellan originallåtarna är den tydligaste markeringen av var bandet placerar sig själva: i en linje av musiker som lånar från samma källor. Frågan är inte längre om ett nytt Stones-album kan hålla. Frågan är hur många fler som kommer.
Alexander är grundare och huvudredaktör på Musikaliska.se. Han har under många år följt musikens utveckling och analyserar artister, diskografier och branschtrender med noggrann research och uppdaterad fakta.
Läs mer om mig
