Lee Hazlewood var en av populärmusikens mest gåtfulla och banbrytande gestalter. Hans djupa röst, torra humor och experimentella produktioner gjorde honom till en ikon för en helt egen genre – en blandning av country, psykedelisk pop och berättande noir. Han var hjärnan bakom Nancy Sinatras största hits, formade Duane Eddys karriär och skapade ett ljud som ingen annan i 60-talets USA kunde efterlikna.
Från Oklahoma till Texas – en kringflackande barndom som formade hans ljudvärld
Lee Hazlewood föddes 9 juli 1929 i Mannford, Oklahoma, och växte upp i en familj som ständigt flyttade på grund av faderns arbete inom oljeindustrin. Det nomadiska livet tog honom genom Oklahoma, Arkansas och Louisiana, innan han som tonåring slog sig ned i Port Neches, Texas. Där kom han i kontakt med country, blues och gospel – genrer som senare skulle blandas in i hans säregna ljudvärld.
Efter gymnasiet började han studera vid Southern Methodist University men hoppade av för att tjänstgöra i Koreakriget. När han återvände till USA startade han sin bana som radiopratare i Phoenix, Arizona – där han lärde sig kontrollera mikrofon, ljudbild och lyssnarens uppmärksamhet.
Lee Hazlewood och Duane Eddy – ljudet av eko och öken
På 1950-talet började Hazlewood experimentera som producent. Han mötte den unge gitarristen Duane Eddy, och tillsammans skapade de ett sound som förändrade rock’n’rollens estetik. Hazlewood uppfann den karaktäristiska “twangy guitar”-klangen genom att spela in i en vattensilo utanför Phoenix för att få det massiva ekot.
Deras största framgång, Rebel Rouser (1958), blev en internationell hit och definierade instrumentalrocken. Hazlewood visade att ljuddesign kunde vara lika viktig som melodi – långt innan begreppet “producent som artist” var etablerat.
These Boots Are Made for Walkin’ – Lee Hazlewood och Nancy Sinatra förändrar popmusiken
När Hazlewood i mitten av 60-talet mötte Nancy Sinatra, dotter till Frank, förändrades bådas karriärer för alltid. Nancy hade haft svårt att hitta sin egen röst, men Hazlewood såg potentialen. Han sa till henne:
“Du måste sjunga som om du är en tjej som pratar med en kille du inte gillar.”
Resultatet blev These Boots Are Made for Walkin’ (1966) – en världshit med attityd, kvinnlig styrka och Hazlewoods mörka, humoristiska fingertoppar. Han skrev, producerade och formade hela Nancys image – från snäll sångerska till självsäker ikon.
Duetten Some Velvet Morning (1967) blev ännu ett mästerverk. Den mystiska texten, den kontrasterande duetten mellan Nancys ljusa röst och Hazlewoods mörka bariton samt den drömlika orkestreringen gjorde låten till ett av 60-talets mest analyserade verk.
Lee Hazlewoods egen musik – country, surrealism och melankoli
Hazlewood var inte bara låtskrivare åt andra – han var en unik artist själv. Hans soloskivor blandade westernromantik, absurd humor, dramatik och samhällssatir. På album som The Very Special World of Lee Hazlewood (1966) och Lee Hazlewoodism: Its Cause and Cure (1967) skapade han en egen subgenre ofta kallad cowboy psychedelia – där ökenlandskap möter orkesterpop och cynism.
Hans texter rörde sig ofta kring manlighet, ensamhet, kärlekens förgänglighet och småstadens absurditeter. I låtar som The Night Before och My Autumn’s Done Come blandas existentiell sorg med knastertorr humor.
LHI Records – Lee Hazlewood som entreprenör och upptäckare
1967 grundade han LHI Records (Lee Hazlewood Industries), där han fick frihet att experimentera bortom de stora bolagens krav. Han producerade artister som Sanford Clark och Suzi Jane Hokom och gav plats åt udda projekt som inte passade in i tidens mall.
Även om bolaget inte blev kommersiellt framgångsrikt, betraktas LHI idag som ett kultbolag – en föregångare till de indieetiketter som skulle dominera decennier senare.
Lee Hazlewood i Sverige – Cowboy in Sweden och svensk kultstatus
När Hazlewood flyttade till Sverige i slutet av 1960-talet gjorde han det av flera skäl: skatteproblem, motstånd mot Vietnamkriget och viljan att börja om. I Sverige fann han både kreativ frihet och nya samarbeten.
Tillsammans med regissören Torbjörn Axelman skapade han TV-filmen Cowboy in Sweden (1970), en blandning av surrealistisk musikal, reseskildring och social kommentar. Filmen fick kultstatus och albumet med samma namn blev ett av hans mest respekterade verk – ett möte mellan amerikansk country och nordisk melankoli.
Han samarbetade också med svenska artister som Siw Malmkvist, vilket ytterligare cementerade hans unika relation till Sverige.
En röst som blev myt – Lee Hazlewoods unika uttryck
Hazlewoods mörka bariton var central i hans musik. Han använde den inte för att imponera, utan för att berätta. Rösten blev en del av ljudbilden – ofta kall, ironisk och tröstande på samma gång.
Hans produktionsteknik var lika speciell: han blandade tal och sång, använde reverb som emotionellt verktyg och lät tystnaden spela lika stor roll som musiken. Den filmiska känslan gjorde hans låtar tidlösa.
Sista åren och arv efter Lee Hazlewood
Trots att Hazlewood aldrig jagade rampljus fortsatte han påverka generationer av musiker. På 1990-talet återupptäcktes hans musik av artister som Nick Cave, Beck och Primal Scream. Hans låtar spelades in på nytt, och hans skivor fick kultstatus.
2006, medan han kämpade mot njurcancer, spelade han in sitt sista album Cake or Death – en ironisk och bitterljuv avskedshälsning. Han dog året därpå, 4 augusti 2007, i Nevada, 78 år gammal.
Fakta och kuriosa om Lee Hazlewood
- Han använde en silo som eko-kammare under inspelningarna med Duane Eddy.
- Rolling Stone placerade Lee Hazlewood & Nancy Sinatra på plats 9 på listan över “Greatest Duos of All Time”.
- Han skrev låten “Houston” åt Dean Martin och “This Town” åt Frank Sinatra.
- Hans svenska period inspirerade flera nordiska artister, bland annat Håkan Hellström som kallat honom “en poet i cowboyhatt”.
- Hazlewood vägrade att kompromissa: “Jag skriver inte hits. Jag skriver historier.”
Lee Hazlewood – mannen som gjorde mörkret vackert
Hazlewood var mer än en låtskrivare; han var en berättare, en ljudarkitekt och en konstnär som vägrade passa in. Han tog country ut ur baren och in i drömmen, skapade surrealism av vardag och visade att en bra låt inte behöver följa några regler.
Hans musik lever kvar – i varje låt som vågar vara långsam, cynisk, vacker och lite konstig.
Alexander är grundare och huvudredaktör på Musikaliska.se. Han har under många år följt musikens utveckling och analyserar artister, diskografier och branschtrender med noggrann research och uppdaterad fakta.
Läs mer om mig
