The Who blev symbolen för brittisk rockrevolt under 1960-talet och skapade en helt ny ljudvärld genom att förena ungdomsuppror, konstnärlig ambition och rå energi. Med låtar som My Generation, Baba O’Riley och Won’t Get Fooled Again formade de inte bara ett sound utan en attityd – högljudd, kompromisslös och teatralisk. Bandet banade väg för både punk, hårdrock och modern arenarock, och deras konserter räknas än idag bland de mest legendariska i rockhistorien.
Ursprung och den tidiga modkulturen
The Who bildades 1964 i London, med Roger Daltrey på sång, Pete Townshend på gitarr, John Entwistle på bas och Keith Moon på trummor. De växte fram ur modrörelsens London – en ungdomskultur som dyrkade stil, motorcyklar och rhythm & blues. Bandet spelade först under namnet The Detours, men bytte snart till The Who efter Moons anslutning, vilket markerade början på deras unika identitet.
Townshend stod tidigt ut som en låtskrivare med social medvetenhet och aggressiv energi, och Entwistle utvecklade en spelstil där basen var lika framträdande som gitarren – något som var ovanligt på den tiden.
The Who och ljudets revolution
Bandet blev snabbt känt för sin extrema volym och sitt vilda scenuppträdande. Pete Townshends vindkraft-lika gitarrsnurrar och Keith Moons frenetiska trumspel förändrade hur publiken såg på rockmusik. The Who var bland de första att använda stora Marshall-stackar och 1000-watt-PA-system, vilket gjorde dem till det högljuddaste bandet i världen under 1960-talet.
Townshend experimenterade också tidigt med feedback och distorsion som konstnärliga uttrycksmedel, vilket inspirerade senare band som Jimi Hendrix Experience, Led Zeppelin och The Clash.
Genombrottet med My Generation
När singeln My Generation släpptes 1965 blev den ett manifest för en ny generation. Låten uttryckte frustration och uppror – “Hope I die before I get old” – en textrad som fångade ungdomens ilska och avståndstagande från föräldragenerationen. Den hamnade högt på listorna i både Storbritannien och USA och etablerade The Who som rockens mest farliga band.
Bandets debutalbum My Generation blandade rhythm & blues med en aggressiv rockkant och blev startskottet för en ny brittisk våg där uttrycket var viktigare än perfektion.
Rockoperans födelse – Tommy och Quadrophenia
The Who var inte bara rebelliska – de var också visionära. 1969 släpptes Tommy, världens första framgångsrika rockopera, om den dövstumme pojken som blir frälst genom flipperspel. Albumet kombinerade konceptuell berättelse med melodisk kraft och blev en milstolpe inom rockmusiken.
1973 följde Quadrophenia, ett ännu mer ambitiöst verk som skildrade mods-kulturen och huvudkaraktären Jimmy i ett splittrat Storbritannien. Ljudmässigt var albumet avancerat för sin tid med syntar, havsljud, ekon och komplexa arrangemang.
The Who live – explosiv energi och total kaos
The Who:s konserter blev snabbt legendariska för sin råa intensitet. Keith Moon slog sönder sina trummor, Townshend krossade gitarrer, och Daltrey svingade mikrofonen som ett vapen. 1970 års Live at Leeds räknas ofta som det bästa livealbumet i rockhistorien – ett bevis på bandets mäktiga närvaro och improvisationsförmåga.
På Woodstockfestivalen 1969 uppträdde The Who inför hundratusentals människor i gryningen. När solen steg under See Me, Feel Me skapades ett ögonblick som kommit att symbolisera rockens mytologi.
Keith Moons galenskap och tragedi
Keith Moon var bandets hjärta och dess största riskfaktor. Hans explosiva trumspel saknade motstycke, och hans livsstil var lika vild som hans rytmer. Han sprängde hotellrum, körde bil i pooler och använde ibland riktiga sprängämnen i sina trummor på scen.
Men hans destruktiva vanor tog till slut ut sin rätt. 1978 avled han efter en överdos av medicin mot alkoholberoende, bara 32 år gammal. The Who förlorade sin själ – men bandet fortsatte, först med Kenney Jones på trummor.
John Entwistle – basisten som skrev om regelboken
Entwistle, ofta kallad “The Ox”, var bandets tysta geni. Hans baslinjer i låtar som The Real Me och My Generation var revolutionerande, och han använde snabb fingerteknik och distorsion långt innan det blev standard. Han skrev också egna låtar, bland annat den makabra Boris the Spider.
2002 dog han plötsligt av hjärtstillestånd, natten före en turnéstart i Las Vegas. Därmed förlorade The Who ännu en originalmedlem.
The Who:s senare år och återkomst
Trots tragedierna vägrade The Who dö ut. Pete Townshend och Roger Daltrey fortsatte turnera och släppte 2006 albumet Endless Wire – deras första studioalbum på över 20 år. 2019 kom WHO, som mottogs med oväntat starka recensioner och visade att duon fortfarande kunde kombinera kraft med melodi.
2025 annonserade de The Song Is Over – North American Farewell Tour, vilket sägs bli bandets sista turné. Även efter sex decennier på scen lever energin kvar i varje konsert – The Who vägrar tona ned volymen.
Intressant fakta om The Who
- Jimmy Page från Led Zeppelin spelade gitarr på en tidig demo av I Can’t Explain.
- Pete Townshend var en av de första rockgitarristerna att använda ARP-synthesizers live.
- The Who:s konserter kunde nå ljudnivåer över 120 decibel – tillräckligt för att spräcka trumhinnor.
- Låten Baba O’Riley har felaktigt kallats “Teenage Wasteland” av många fans, på grund av refrängen.
- På Isle of Wight-festivalen 1970 spelade de inför upp till 700 000 människor – ett av de största publiktalen i rockhistorien.
- Pete Townshend beskrev en gång sin scennärvaro som “en våldsam dans mellan vrede och konst”.
The Who:s inflytande över framtidens musik
The Who inspirerade generationer av musiker – från Sex Pistols och The Clash till Oasis, Pearl Jam och Green Day. De visade att rock kunde vara dramatisk, högljudd och intellektuell på samma gång. Deras kombination av teknisk innovation, sociala texter och teatralisk intensitet skapade en mall som fortfarande präglar live-scenen världen över.
Deras musik lever vidare som tidsdokument över en epok där rocken var ett vapen för förändring – och The Who höll fingret på avtryckaren.
