Art Tatum var ett musikaliskt underverk. Trots att han nästan helt saknade syn utvecklade han en pianoteknik som ingen tidigare hört maken till. Hans kombination av övermänsklig snabbhet, harmonisk djärvhet och melodisk uppfinningsrikedom gjorde honom till jazzvärldens mest beundrade pianist. Flera av hans samtida, som Fats Waller, Duke Ellington och till och med klassiska virtuoser som Vladimir Horowitz och Sergei Rachmaninoff, förklarade att Tatum spelade på en nivå bortom mänsklig förståelse.
Från Toledo till världsscenen
Art Tatum föddes 13 oktober 1909 i Toledo, Ohio. Han föddes med grå starr, vilket gjorde honom i princip blind på höger öga och kraftigt synskadad på vänster. Trots detta lärde han sig spela piano redan som treåring genom att lyssna på sin mors skivor och program i radio. Han använde sitt exceptionella gehör för att imitera och vidareutveckla allt han hörde – från klassiska kompositörer som Chopin och Liszt till jazzpionjärer som James P. Johnson. Som tonåring började han uppträda på lokala radiostationer i Toledo och blev snabbt en lokal sensation.
Art Tatums genombrott i New York
År 1932 flyttade Tatum till New York där han började spela med sångerskan Adelaide Hall. Redan året efter spelade han in sina första solon, bland annat “Tea for Two” och “Tiger Rag”. Den sistnämnda chockerade pianister världen över – Tatum spelade med ett tempo och en precision som ansågs omöjlig för en människa. Kritiker beskrev honom som en blandning mellan tre pianister i en och samma kropp.
Ett unikt pianospel som trotsade fysikens lagar
Art Tatum utvecklade en egen spelstil som kombinerade stride-pianots rytmik med klassisk virtuositet och jazzens improvisation.
Hans vänsterhand höll en stadig rytm och avancerade ackord medan högerhanden exploderade i blixtsnabba löpningar och komplexa melodier. Han utnyttjade bitonalitet, ackordsubstitutioner och kromatiska förbindelser som senare skulle bli centrala i bebopen. Det sägs att när Oscar Peterson första gången hörde Tatum spela, gick han hem och grät – så överväldigad blev han av Tatums nivå.
Art Tatum och trion som satte standarden
Under 1940-talet bildade Tatum en trio tillsammans med gitarristen Tiny Grimes och basisten Slam Stewart. Kombinationen av Tatums rytmiska energi och de två andras följsamhet gjorde trion legendarisk. De uppträdde i New York, Chicago och Los Angeles och turnerade genom hela USA. Många jazzhistoriker menar att denna trio lade grunden för det moderna jazztriokonceptet där pianot leder musikens riktning snarare än följer den.
De legendariska inspelningarna med Norman Granz
1953 inledde Art Tatum ett samarbete med producenten Norman Granz, grundaren av Jazz at the Philharmonic. Granz lät Tatum spela in över 120 låtar under tre år – helt solo, utan klipp eller redigering. Dessa inspelningar, kända som The Complete Pablo Solo Masterpieces, visar Tatums otroliga musikalitet i sin renaste form. Hans tolkningar av standardlåtar som “Over the Rainbow”, “Willow Weep for Me” och “Begin the Beguine” är fortfarande referenspunkter för pianister världen över.
Art Tatums inflytande på jazz och klassisk musik
Tatum inspirerade generationer av pianister. Oscar Peterson kallade honom “den största av oss alla”, och Art Tatums harmoniska idéer influerade både Bud Powell, Thelonious Monk och Charlie Parker. Klassiska pianister har också studerat hans teknik för att förstå hans användning av arpeggion och ackordväxlingar i extremt höga tempon. Hans inflytande sträckte sig till modern jazzharmonik och även till hur rytm och improvisation kombineras i samtida musik.
Inom musikteori uppstod till och med begreppet tatum – den minsta rytmiska enhet som uppfattas i ett stycke – uppkallad efter honom.
Personlighet och livsstil bakom pianot
Utanför scenen var Art Tatum en lågmäld, vänlig och humoristisk man. Han gillade god mat, skratt och sena nätter med vänner. Trots sin berömmelse levde han enkelt och talade sällan om sin synskada. Han spelade ofta på klubbar långt in på nätterna, och det sades att efter att han spelat färdigt kunde andra pianister vägra sätta sig vid pianot efter honom – ingen ville jämföras med ett geni.
Sjukdom och död
Art Tatum led av diabetes, vilket med tiden ledde till allvarliga njurproblem. Han fortsatte spela trots sjukdomen, men hans hälsa försämrades snabbt. Den 5 november 1956 dog han i Los Angeles, bara 47 år gammal. Trots sitt korta liv efterlämnade han ett musikaliskt arv som fortfarande känns levande.
Eftermäle och hedersbetygelser
Efter sin död har Art Tatum fått en mängd postuma utmärkelser. Han valdes in i DownBeat Jazz Hall of Fame 1964 och tilldelades Grammy Lifetime Achievement Award. Hans hemstad Toledo har ett Art Tatum Jazz Heritage Festival till hans ära, och flera musikskolor världen över har infört kurser där hans spel analyseras som en egen disciplin.
I dokumentärfilmer och böcker om jazz kallas han ofta för “The God of Piano” – en titel som få ifrågasätter.
Rekommenderade verk att lyssna på
- “Tea for Two” (1933) – den inspelning som gjorde honom berömd.
- “Tiger Rag” – en teknisk explosion utan motstycke.
- “Yesterdays” – visar hans lyriska och känslomässiga sida.
- “Willow Weep for Me” – en av de mest eleganta tolkningarna i jazzhistorien.
- The Art Tatum Solo Masterpieces (1953–1955) – en samling som visar hela bredden av hans genialitet.
Art Tatums musik lever vidare som ett bevis på vad mänsklig talang kan åstadkomma när den kombineras med ren passion, disciplin och en ofattbar musikalisk begåvning.
Alexander är grundare och huvudredaktör på Musikaliska.se. Han har under många år följt musikens utveckling och analyserar artister, diskografier och branschtrender med noggrann research och uppdaterad fakta.
Läs mer om mig
