Östersjö-Sound - Verkkommentarer

Konnakol-Variations (2019) av Benjamin Staern beställt av Blåsarsymfonikerna, soloslagverkaren Lauri Metsvahi och dess chefsdirigent Cathrine Winnes som dessutom är tillägnad.

Folkmusik har fascinerat många tonsättare genom alla tider och är oftast en tydlig ingång till musik som genererar fantasifulla idéer av en inre impuls eller likt ett fångat ögonblick som en ”snapshot” på vägen. Så var fallet då det rörde sig om ett inlägg på Facebook som cirkulerade med en indisk slagverkskille som utförde s.k. konnakol-rytmer.  Konnakol är konsten att verbalisera rytmer vokalt som kommer från södra Indien och det är en talad komponent av solkattu, som refererar en kombination av stavelser samtidigt som man räknar tala (taktarten) med handen. I min tolkning har jag tolkat rytmerna rakt av i solostämman med att ha vridit och vänt på gesterna, dynamiken och energin som ständigt varierar sig i tid och rörelse, dvs klangliga variationer. I en suggestiv första del med att spela congas och bongos med händerna där en del utav orkestern klappar i takt med musiken i sju-takt tillsammans med en bordun i basen. Orkestern kommenterar vad som har presenterats.

I andra delen som är meditativ och lugn har en förvandling skett, från trummor till metal och träinstrument i slagverket med skira och liggande klanger i blåset som ger ett ”norrskens”-liknande skimmer. Detta leder till en kadens och ett kort mellanspel som är ganska tvär och ilsken som leder fram till tredje delen där det är fokus på alla trummor på scen och därtill en väldig aggressivt uttryck hos orkestern. Sen kommer en kadens med orkester där solisten fortsätter sina haranger medans blåset kommenterar händelsen likt en nyhetsrapportering. Orkesterslagverket hänger på och duellerar. Det leder fram till en sammanslagning av alla element presenterade och till en mystisk ödesmättad coda med ett enkelt xylofon-solo.

Benjamin Staern (f. 1978) har etablerat sig som en av de ledande unga tonsättarna i Sverige och internationellt. Han studerade cello, piano och slagverk sedan musikvetenskap vid Lunds universitet och komposition vid Musikhögskolan i Malmö 1998-2005 med Rolf Martinsson, Hans Gefors och Luca Francesconi. Han fick ett tidigt genombrott med det symfoniska verket The Threat of War (1999).

Staern har utvecklat en djupt personlig stil med en verklista som innehåller orkester- och kammarmusik, soloverk och elektroakustisk musik. Han har den ovanliga förmågan att associera toner och klanger med färger och nyanser, kallat synestesi. Synestesin är grundläggande för Staerns musikuppfattning och i skapandet, och återspeglas i hans klangvärld såväl som i många verktitlar t.ex. Yellow Skies, Colour Wandering etc.

Staern var ”Årets tonsättarprofil” vid Båstad kammarmusikfestival 2016 och festivaltonsättare på Malmö Chamber Music Festival då bl.a. Waves för piano solo och Historien om en prinsessa uruppfördes. Staern har varit Composer-in-Residence 2010-14 hos New European Ensemble och komponerade då bl.a. Tranströmersånger  och kammarsymfonin Bells and Waves, vinnare av SMFF 2011 samt ett multimediaverk om synestesi kallat SAIYAH för Norrlandsoperan till MADE-festivalen 2014 i Umeå. Klarinettkonserten Worried Souls, en beställning för Karin Dornbusch och SON, vann Christ Johnson-priset vilket Staern emottog ur Hans Majestät Kung Carl XVI Gustafs hand  vid en ceremoni på Akademiens högtidssammankomst 2012 på Musikaliska i Stockholm.

Staerns familjeopera Snödrottningen har gjort stor succé på Malmö Opera där den funnits på repertoaren sedan 2016.

http://www.benjaminstaern.se

Serenade in Seven Colours (2013) av Andrea Tarrodi beställdes av Västerås Sinfonietta. Tonsättaren kommenterar verket så här:
"Serenade in Seven Colours" började, kan man säga, med två inspirationskällor. Den ena var Mozarts Serenad Nr 10 för 13 blåsare, och framför allt då den 3e satsen - "Adagio" . De långa sångbara melodilinjerna mot den enkla pulsen var ett uttryck jag själv ville försöka fånga. Den andra inspirationskällan var Quiet Nights med Miles Davis och Gil Evans, en skiva jag lyssnat på intensivt under vintern och våren 2013. Från dessa två ganska skilda utgångspunkter satte jag igång att komponera. Stycket började så småningom ta form och musiken fick eget liv, liksom flöt iväg och formades till något helt annat, även om man fortfarande kanske kan höra spår av inspirationskällorna. För min inre syn skiftar stycket i flera olika färger. Det börjar i en mörkt blå/lila ton som gradvis går över i en nästan vitt ljus. Sedan träder xylofonen in med knallröda färgstänk som så småningom med resten av ensemblen nästan exploderar i ett färgfyrverkeri; och så till sist slocknar musiken ut i ett gulvitt disigt skimmer..." - Andrea Tarrodi

Andrea Tarrodi (f.1981) i Stockholm. Hon började spela piano som åttaåring och redan då väcktes lusten att skapa egen musik. Tarrodi har studerat komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Conservatorio di Musica di Perugia och Musikhögskolan i Piteå för bl a Jan Sandström, Fabio Cifariello-Ciardi, Pär Lindgren och Marie Samuelsson med masterexamen i komposition från KMH år 2009.

Tarrodis musik har framförts på många scener runt om i världen, bland annat i Royal Albert Hall på BBC Proms 2017. Hon fick en Grammis 2018 för 'Tarrodi: String Quartets' med Dahlkvistkvartetten. Hennes musik har också representerats vid Östersjöfestivalen flera gånger.

Tarrodis genombrott kom 2010 med första priset i Uppsala Tonsättartävling för orkesterverket Zephyros vilket som ledde till internationella framföranden. Tarrodi har erhållit stipendier från Kungliga Musikaliska Akademien, STIM, Statens Kulturråd och Konstnärsnämnden. Tarrodi var 2011-2013 SR P2:s Composer-in-Residence vilket innebar beställningar från Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, Dahlkvistkvartetten m.fl. Hon var Vårens Tonsättare i Berwaldhallen 2012, då orkesterverket Liguria uruppfördes av Sveriges Radios Symfoniorkester under Daniel Harding. Samma år belönades hon med Musikförläggarnas Pris, Årets Konstmusikpris i kammarmusikkategorin för sitt stycke Empíreo. Under 2013-2014 var Tarrodi Västerås Sinfoniettas Tonsättarprofil. 2015 mottog hon Carin Malmlöf-Forsslings Pris.

Tarrodi skriver för många olika typer av ensembler och tycker särskilt om att skriva vokal- och orkestermusik. Hennes verk har framförts av bl a BBC Philharmonic, Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker, Cape Philharmonic Orchestra, Spartanburg Philharmonic, Malmö Symfoniorkester, Helsingborgs Symfoniorkester, Svenska Kammarorkestern, Nordiska Kammarorkestern, Uppsala Kammarorkester, DalaSinfoniettan, Västerås Sinfonietta, Stockholms Kammarbrass, KammarensembleN, Radiokören och Eric Ericsons kammarkör. 

Hennes musik har uppförts internationellt i bl a Skandinavien, U.S.A, Tyskland, Österrike, Frankrike, Serbien, Portugal, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Turkiet, Bulgarien, Mexiko, Japan, Kina, Australien och Sydafrika. Andrea Tarrodi är medlem i STIM och KVAST och invaldes 2009 i FST.

http://www.andreatarrodi.com

Jellyfish Lake (2018) av Molly Kien komponerades för SLB som en del av priset Guldkvasten orkestern fick ta emot 2011, en utmärkelse för årets mest jämställda säsongsprogram. Jellyfish Lake är inspirerat av sjön med samma namn som bebos av miljoner ofarliga maneter. Sjön ligger i Palau, ett ö-rike långt ute i Stilla Havet.

Tonsättaren säger om verket:
”Jag började komponera detta verk utan några utommusikaliska tankar. Men efter att jag hade skrivit ungefär halva stycket kom jag på att någonting i den pulserande rytmen i slagverket fick mig att tänka på maneter, och samtidigt upptäckte jag att det fanns en sjö i Palau som är fylld med flera miljoner ofarliga maneter som man kan faktiskt simma i. Någon resa till Palau blev det inte, så jag fick använda fantasin för att återskapa en musikalisk simtur i en manetfylld sjö'.”
”Repetitiva rytmer i slagverket speglar maneternas pulserande rörelser, medan mystiska, slingrande melodier i flöjt och tuba för tankarna till deras icke världsliga utseende.”

Molly Kien (f.1979) är född i USA och kom till Sverige och Gotlands Tonsättarskola 2002. Hon har examina från Indiana University i Bloomington och Musikhögskolan i Stockholm och har studerat för bla. Sven-David Sandström. Kiens musik har framförts av de främsta orkestrarna och kammarmusikgrupperna i Sverige o och hon har vunnit flera priser, bl.a. Alvarez Chamber Orchestra’s Plucked from Nowhere  Competition och vid Uppsala tonsättartävling.

Kien  har en rik produktion av orkesterverk, kammarmusik och elektroakustisk musik och har vunnit flera priser i Sverige och utomlands. Säsongen 2015-16 var Kien Composer-in-Residence hos Västerås Sinfonietta som också spelat in hennes orkesterverk på CD.
Medlem i FST sedan 2009.

https://www.mollykien.com

Ouvertyr av Grażyna Bacewicz: Ouvertyren från krigsåret 1943 inleds med ett rytmiskt motiv i pukorna, samma som i Beethovens femma tillika morsekod för bokstaven V (BBCs signal under WWII). De neoklassiska barockfigurerna är fyllda av intensivt drivande rytmik som kort bryts av med ett pastoralt andante innan hetsigheten återupptas och utvecklas genom harmoniska växlingar som ibland för tankarna till Sjostakovitj till en brinnande final.

Grażyna Bacewicz (1909-1969)  är en av Polens främsta 1900-talskompositörer och tillhör generationen mellan Szymanowski och Lutosławski. Mångsidigt begåvad var hon kompositör, violinist, pianist och författare. Först på senare tid har hennes musik börjat höras regelbundet i konsertsalar utanför Polen. Bacewicz föddes i Łodz i en litauisk-polsk familj. Hon läste filosofi vid universitet och utbildade sig vid konservatoriet i Warszawa samt vidare för Nadia Boulanger vid École Normale de Musique i Paris (1932-33). vilket ledde henne i en neoklassicistisk riktning. Hon studerade också violin för Touret och Flesch.

Under Bacewicz tidiga karriär var violinen central, hon var konsertmästare i polska radions symfoniorkester och framträdde flitigt som solist internationellt. Under kriget bodde Bacewicz i Warsawa där hon bl.a. arrangerade hemliga konserter. Efter en bilolycka 1954 tog kompositionsarbetet över.

Bacewicz tonsättargärning kan delas in i tre perioder: En experimentell fas då hennes neoklassiska stil tog form, sen en period då hon förde in folkliga element. Under 60-talet experimenterade hon med tolvtonsteknik, aleatorik och kollage.
Bacewicz syn på musik sammanfattas enklast i uttalandet ”man behöver mycket luft”.

Danser ur Kratt – Den dunkles danser av Eduard Tubin
Kratt är en balett som helt bygger på estniska folkmelodier med libretton baserad på estniska folksägner. Det första sceniska verk som gör det. Tubin började arbeta med baletten i det fria Estland. Den första versionen var klar 1940 men refuserades. Tubin skrev då till musik för en helaftonsbalett som även den refuserades, nu av den sovjetiska ockupationsmakten. Baletten fick premiär i Tartu 1943 och spelades på Estniska Teatern i Tallinn första gången 1944. Efter sex föreställningar bombades teatern och det enda partituret förstördes. I slutet på 50-talet fanns intresse för att sätta upp den på nytt i Tallinn och Tubin restaurerade partituret med hjälp av klaverutdrag och räddade orkesterstämmor. Sveriges Radio beställde också en svit från Kratt 1961.

Libretton till Kratt är skriven av Tubins hustru Erika. Hon har använt berättelser om Kratt den dunkle vilken i folksägner beskrivs som ett övernaturligt väsen flygande över himlen med en svans av eld. Sägnens ursprung kan härledas till ett meteoritregn och meteoritnedslag av atombombsstorlek på ön Ösel någon gång 800-400 f.Kr. Den för folket oförklarliga händelsen gav upphov till mytiska berättelser om Kratt. Hens namn får icke nämnas utan alternativa namn finns.  

Baletten handlar om en girig bonde som snabbt vill bli rik. Han bygger en robot av skrot som inte får liv förrän bonden bett djävulen själv om hjälp. Roboten flyger omkring på plundringståg och gör bonden rik men han går inte att stoppa. Baletten slutar med att Kratt stryper bonden och tar hans själ. Balettens kärlekspar, djävulsdyrkare, bybor hjälper till att ge folkliv i olika danser.

Eduard Tubin (1905-1982) född, utbildad och etablerad som tonsättare och dirigent i Estland kom till Sverige 1944. Här han skrev huvuddelen av sina verk bl.a. symfonierna 5-11. Då Tubin kom till Sverige 1944 var han redan en etablerad och framgångsrik tonsättare i Estland. I Sverige fortsatte han oförtrutet komponera samtidigt som familjen bosatte sig i Stockholm först i Hammarbyhöjden, senare i Handen.

Det var svårt att komma in i det svenska musiklivet som invandrare och flykting och bli spelad. Det försvårades ytterligare av dominansen av företrädare för en mer radikalt modernistisk musiksyn. Tubin var framför allt symfoniker men nya symfonier tillhörde inte en kategori som prioriterades eller upplevdes som intressant. När Göteborgssymfonikerna under chefsdirigent Neeme Jäärvi spelade in alla symfonier på skiva fick Tubin något av den uppmärksamhet han förtjänade.

Då Tubin blev svensk medborgare öppnades många dörrar, bl.a. blev han invald i FST (Föreningen Svenska Tonsättare) där han blev mycket aktiv. Kontakterna med Estland upphörde aldrig helt och utvecklades med åren. Tubin skrev elva symfonier, den sista ofullbordad, vilka framstår som hans centrala gärning. Vid sidan av dem finns två operor, annan orkestermusik, konserter och kammarmusik.

Festouverture op.52 av Hugo Alfvén (1872-1960) beställdes av Malmö konserthusstiftelse till invigningen av Malmös nya Teater- och Konserthus i september 1944.  Musiken är ljus och jublande med fanfarer som passade för tillfället.

Ouvertyren har klassisk sonatform, mycket kromatik, halsbrytande löpningar och brett upplagda melodiska partier i blåsarna. En folkvisa Alfvén valt för det tematiska materialet är från Du skåning. Musiken anses ha en speciell sorts humor som skulle vara en hyllning till ”de trivsamma och jovialiska skåningarna”. Musikaliskt visar ouvertyren släktskap med den femte symfonin från 1942. Inflytandet från Richard Strauss är tydligt.
Festouverture op.52 ska inte förväxlas med Festouvertyr op.26 för blåsorkester komponerad 1913.

Hugo Alfvén (1872-1960) är en av de mest älskade svenska kompositörerna. Han föddes i Stockholm och studerade på Musikhögskolan. Länge var Alfvén osäker på om han skulle välja konstnärs- eller musikbanan. Under en period var han anställd i hovkapellet som violinist, där lade han grunden till skicklighet i orkestrering. Så småningom utnämndes han till director musices vid universitetet i Uppsala där hans plikter innefattade att komponera verk till olika akademiska förrättningar samt dirigera körer och orkester.

Hugo Alfvén var nationalromantiker och djupt intresserad av den melodiskatt som finns i folkmusiken. Han samlade själv in melodier, huvudsakligen i Roslagen där han tillbringade många somrar, och i Dalarna där han skaffade sig en gård och inte sällan skrev han egna folkliga melodier som knappast kan skiljas från den ”äkta” varan.

Alfvén är känd i bredare lager främst för sina tre svenska rapsodier, baletterna och den körskatt han efterlämnade. Folkkär blev Alfvén på 50-talet då Roslagsvår med text av Alf Henriksson blev populär och hamnade i flera filmer. Dock var han produktiv på många områden, de fem symfonierna, skådespelsmusik etc.